Samba är en rytmisk musikgenre som har sitt ursprung i Brasilien, särskilt i de afro-brasilianska samhällena, och som har blivit synonym med brasiliansk kultur. Samba innehåller olika rytmer i välkända brasilianska musikstilar. Den började i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i samhällen i delstaten Bahia. Senare utvecklades den mer i Rio de Janeiro under början av 1900-talet.
MUSIKALITET
Samba kännetecknas av sina livliga slagverksrytmer, beats och linjer. I genren används vanligtvis instrument som surdo (bastrumma), tamborim (liten handtrumma), cuíca (friktionstrumma), pandeiro (tamburin) och tantã (tom-tom). Dessa instrument skapar tillsammans intrikata och skiktade rytmer som driver musiken framåt och som alla är mycket närvarande i brasilianska musikgenrer.
Samba innehåller ofta call-and-response-mönster, vilket uppmuntrar publiken att delta och skapar en känsla av gemenskap. Musikens dynamiska och livliga natur, i kombination med dess smittsamma rytm, inbjuder människor att dansa och fira.
TEMA
Sambans teman omfattar ett brett spektrum av ämnen och återspeglar den kulturella, sociala och politiska dynamiken i Brasilien. Många sambasånger hyllar brasilianska traditioner, folklore och energin i vardagslivet.
Sambans popularitet i Brasilien fick en skjuts av att den inkluderades i landets filmer, särskilt i musikaliska komedier. Den blev en viktig del av filmens soundtrack, handling och ibland till och med filmens huvudtema. Det positiva mottagandet av kortfilmen "A Voz do Carnaval" av Adhemar Gonzaga öppnade dörrarna för många andra filmer som kretsade kring rytm. I dessa filmer medverkade ofta populära radiosångare, som i "Alô, Alô, Brasil!" där artister som Aurora Miranda, Francisco Alves, Mário Reis, Dircinha Batista, Bando da Lua, Almirante och Lamartine Babo spelade viktiga roller.
BERÖMDA ARTISTER
Samba har producerat många inflytelserika artister som har gjort betydande bidrag till genren och har blivit ikoniska figurer i brasiliansk musik. Några anmärkningsvärda sambaartister inkluderar Cartola, Clara Nunes, Beth Carvalho, Zeca Pagodinho, Alcione, Martinho da Vila, Elza Soares och Jorge Aragão.
I början av 1940-talet uppstod en undergenre som kallas samba de breque. Den kännetecknas av en distinkt synkoperad rytm och abrupta stopp som kallas "breques" (från det engelska ordet "break", en brasiliansk term för bilbromsar). I den här stilen inflikade sångarna talade, ofta humoristiska kommentarer relaterade till temat. Moreira da Silva blev en framträdande person och ett viktigt namn förknippat med denna undergenre.
En ny samba-förnyelse, kallad pagode, blev populär i Rio de Janeiro under 1970-talet genom ett omdefinierat koncept av "rodas de samba" (samba-cirklar). I detta sammanhang uppstod "pagodes" eller "pagodes de mesa" (pagodecirklar), där sambistas samlades runt ett stort bord, ofta på en bakgård till ett bostadsområde. Detta var en skillnad från de mer trendiga sambacirklarna som hölls på klubbar och liknande platser. Anmärkningsvärda pagoder i staden inkluderar Clube do Sam bas pagod i João Nogueiras bostad i Méier, Terreirão da Tia Doca med repetitioner av Portelas gamla garde sambister i Oswaldo Cruz, Arlindinhos pagod organiserad av Arlindo Cruz i Cascadura och, särskilt, karnevalsblocket Cacique de Ramos pagod i förortsområdet Leopoldina.
