Blues är en musikgenre som uppstod i södra USA på 1860-talet. Den härstammar från afrikanska arbetssånger, spirituals och folkmusik.
Även om bluesmusiken hade funnits i decennier tidigare och framför allt sjungits av den afroamerikanska befolkningen i södern, är den första blueslåten som faktiskt finns registrerad i noter från 1908, Antonio Maggios "I Got the Blues". Innan dess fanns det bara omnämnanden av bluesmusik i skriven prosa. Färgen blå har alltid förknippats med sorg i det engelska språket, så termen "blues" passade till den melankoliska musikstilen.
När inspelningstekniken kom så långt att skivförsäljning blev möjlig på 1920-talet blev många svarta kvinnliga bluessångerskor, som Mamie Smith och Lucille Hegamin, populära. Ursprungligen marknadsfördes dessa skivor endast till en svart publik, och kallades "rasskivor", men så småningom blev även den vita publiken förtjust i dem. Den blandade genren countryblues uppstod snart, där två av de tidigaste typerna av populärmusik i USA smälte samman.
På 1930-talet föddes en ny bluesundergenre, den så kallade "boogie-woogie". Den var avsedd att spelas på nattklubbar och i danssalar för festliga sällskap. Funk- och R&B-musik (som står för "rhythm and blues") härstammar från denna undergenre. Uppkomsten av boogie-woogiestilen var en del av den urbana bluesrörelsen under decenniet. Blues förlorade mycket av sin betydelse i slutet av 1950-talet.
MUSIKALITET
Bluesmusiken har upprepade ackordföljder i en cyklisk form som varar i 12 takter. Det är därför som denna musikform också brukar kallas "12-bars blues". Dess cykliska natur speglar de anrop och svarsfraser som är vanliga i afrikansk musik. Rytmemönstren kan dock förändras under de 12 takternas upprepning av melodin.
Ett annat kännetecken för alla låtar i denna genre är den så kallade "bluesskalan". Bluesskalan är en pentatonisk skala plus en tillagd sjätte ton, som är den utjämnade versionen av den femte tonen i skalan, även kallad "den blå tonen". Denna skala används också mycket ofta i modern rockmusik.
Blues har vanligtvis gitarr, mässingsinstrument (som trumpet, horn och saxofon), piano och trummor mest framträdande i instrumentet. "Choking the guitar" är en vanlig teknik i blues, där spelaren lägger handen på strängen direkt efter strummningen och inte låter några toner klinga ut länge. Tempot ligger på mellan 40 och 90 slag per minut. Sången är något mindre framträdande än instrumentalerna med ibland korta, repetitiva texter och framförs i en dyster, melankolisk ton. De manliga sångarna är vanligtvis baryton, kvinnliga rösttyper kan variera.
TEMEN
I sin ursprungliga form handlade bluesmusiken om 1800-talets afroamerikaners svåra situation, men utvidgades senare till allmänna dystra ämnen, som hjärtesorg, besvikelse över livet och ensamhet. De tidigare nämnda boogie woogie-låtarna som var avsedda för dansande folkmassor, och som därför hade en mer uppåtriktad melodi, innehöll inga texter, utan endast instrumentalmusik, oftast piano,
KÄND KONSTNÄR
Numera hör blues inte längre till de mest populära musikgenrerna. Så att hitta artister som specialiserar sig på blues i sig är en svår uppgift. Men det finns också några stora musiker som fortfarande är aktiva, framgångsrika och som har gett ut bra blueslåtar också.
Brittiske Eric Clapton är en berömd rock- och bluesgitarrist, sångare och låtskrivare. Hans största blueshits hittills är "Mean Old World" (1972), en duett med Duane Allman, och "Before You Accuse Me (Take A Look At Yourself)" (1989). Buddy Guy från delstaten Louisiana i USA har spelat sedan 1950-talet, hans mest kända låtar är " Damn Right I Got the Blues" (1991) och " What Kind of Woman Is This" (2005).
Andra kända samtida bluesartister är Kenny Wayne Shepherd, Joe Bonamassa och John Mayer.
